Jag själv tycker alltid det är kul att läsa förlossningberättelser, det har blivit en del på de bloggar jag följer. Så nu tänkte jag försöka plita ihop en egen för den 

som är intresserad, och orkar läsa, ni andra som bara vill se bilder på skorpan eller läsa om annat, får hoppa över detta inlägg. ;-)

 

Torsdag- och fredagsnatten innan sov jag jättedåligt, i princip ingenting. Kunde ta igen lite på torsdagen, men natten till fredagen började lite förvärkar från ca kl. 03 och fortsatte lite oregelbundet under hela dagen så jag fick ingen direkt ro till att vila, även om jag visste att jag behövde det. På kvällen kom Evelina och Ida på semlefika och stannade och åt med oss och så kollade vi på en jäkla massa youtube-klipp hela kvällen medan jag kämpade med värkarna. De blev kraftigare och kraftigare från kl. 21-22, men ändå inte ordentliga. Men vid midnatt ringde jag och hon sa att vi nog kunde vänta med att åka in om jag inte var jätteorolig eller verkligen ville. Sen skulle jag återkomma inom en halvtimme om jag inte känt några rörelser. Vi duschade, tömde diskmaskinen och så fick jag för mig att vi skulle bädda rent i sängen (vilket jag är överlycklig över att vi gjorde! För tusan vad gött det var och komma hem till ren säng (och tom diskmaskin) !!) under tiden blev värkarna kraftigare och vi åkte in 03-tiden.

 

03.45 på natten till lördagen så var vi inskrivna, uppkopplade till ctg, de kollade min temp och blodtryck. Sen skulle barnmorskan Birgitta känna hur öppen jag var. Men det gick inte känna för huvudet låg så långt ner, tydligen. Eftersom jag sovit så dåligt och värkarna inte var riktigt igång ordentligt än så fick vi ett vilorum för att sova lite. Birgitta tyckte jag var duktig på att andas genom värkarna så det berömde hon mig för och det kändes bra, gav mig självförtroende. Kan ju säga att senare försökte jag allt jag hade för att hitta det självförtroendet igen, utan att lyckas. 

 

 

Inskrivning och en nervös men glad Bettan

 

Med 2 alvedon och gaviscon så försökte vi att sova så gott vi kunde. Varje gång jag höll på att slumra så fick jag en värk och så var det till att börja om. Så jag sov väl sådär igen, vilade mer.

 

Vid 7.30 kom en ny barnmorska, Ann-Christine för att göra ett nytt ctg och känna på magen. Allt bra men värkarna hade lugnat ner sig och nästan lagt av helt. Men i stället för att vi fick åka hem så gav hon mig en morfinspruta så jag skulle få sova och vila upp mig. 

 

Helt groggy när jag vaknar vid lunch och ett bra tag efteråt. Hela eftermiddagen slumrade vi och jag var så slö men det var lugnt med värkar. Nytt ctg, blodtryck och temp. Lite feber 38grader annars ok. 

 

Vid skiftövergången på eftermiddag så började värkarna bli lite kraftigare. Ny barnmorska igen, Leni. Hon var precis som Birgitta, fick en att må bra och känna sig trygg. 

 

Undersökt av barnmorska Caisa, för Leni var upptagen med en annan patient, vid ca 18-tiden. 4-5cm öppen och dropp tillsattes för näring eftersom jag inte fått i mig något under dagen utan bara spytt upp allt. Barnmorska Caisa, så söt och snäll, fick ta hand om en grinande Lisabeth som ojade sig över att hon var löjlig, klen, rädd och nervös. Men hon gjorde allt för att trösta och hon tyckte det var dags att flytta över till förlossningsrum.

 

Vid kl. 20:15 tog Leni hål på hinnorna och satte en skalpelektrod i huvudet på Lia. Fortfarande "bara" 5cm öppen. Nu var det Leni's tur att trösta en ledsen och rädd Lisabeth. Berättade allt jag var orolig och nojjig för och Leni sa vad hon tyckte om allt jag oroade mig för och det kändes mycket bättre.

 

Dock hann ju Leni slutade sitt pass innan Lia såg dagens ljus och Birgitta från natten innan som skrev in oss gick på igen, hurra.

 

Vid skiftbytet så kände jag att lustgasen som jag andats innan inte hjälpte mig helt utan jag ville ha epidural, trots att jag var livrädd för den proceduren. 

Så vid kl. 22 så la narkosläkaren bedövning på mig. Här är jag redan helt väck, känner att det är så mycket folk runt omkring mig som frågar saker jag inte har svar på och jag försöker göra så gott jag kan och göra allt de säger åt mig. Narkosläkaren är strikt och jag vet ju hur viktigt det är att ligga still (det är detta jag är rädd för) jag gör allt jag kan för att ligga still och säger till när jag har värk osv. Barnmorskan hjälper mig att hålla upp benen och trycker lite på dem och när hon gör det en gång så hugger det till i ljumsken i vänster ben och jag skriker till, säkert rycker till oxå. Men då var allt klart, så jag pustar ut. Fidde är så söt hela tiden och försöker få kontakt med mig, ber mig ligga still, ber mig andas, ber mig dricka saft, ber mig trycka lite till, ber mig lägga mig på ett annat sätt. Allt på ett fint sätt för jag vet att han vill mig väl och han vet att jag tar allt bättre om det kommer från honom. Jag gör så gott jag kan med allt det han vill, men har så svårt att känna vad som är vad och vad jag vill. Vänster ben känns bortdomnat hela tiden och jag känner att jag inte har något kraft i det.

 

Vid 22:30 var jag 8cm öppen. En dryg timme efter började jag känna att det var dags att krysta. Kämpade och kämpade men allt gick långsamt. Det självförtroendet som Birgitta börjat bygga upp för mig var som bortblåst och jag kände mig bara så dålig på detta även att alla sa att jag gjorde rätt och var duktig. Jag var helt slut och de tyckte att vi skulle förbereda för att avsluta med sugklocka.

 

Vid 01:20 körde de igång med sugklocka och det kändes så jävla brutalt rent ut sagt. Återigen var det fullt av folk, läkare, två barnmorskor och en undersköterska. Som sagt så upplevde jag detta som brutalt och fruktansvärt obehagligt, detta kommer nog att spöka hos mig. Även att det bara var en kvart av nästan ett dygns "smärta" så är det bara detta jag minns!

Kl. 01:35 föddes Lia och nästan allt var glömt.

Blev livrädd för jag hörde inte henne och såg bara hur de gnuggade och torkade. Så jag sa flera gånger, "jag hör inte, jag hör inte" men de sa att hon lät och Fidde sa de oxå så jag lugnade mig. Sen rätt var det var så låg hon där, på mig, i egen hög person. Kollade snabbt fingrar och tår ;-) och försökte se ansiktet men vågade knappt röra vid henne. Så jag vände blicken mot Fidde, som hade tårar i ögonen, och jag liksom såg på henne genom hans ögon och ansiktsuttryck på något sätt, det var fint. 

 

När jag skulle resa mig efter förlossningen och flytta från förlossningssängen till en vanlig säng kände jag att vänster ben fortfarande kändes domnat och det stack i det som det gör när benen "somnar" så jag fick ha stöd av barnmorskan och undersköterskan till sängen. Sen fick vi vara i fred ett tag och äta det berömda fikat, vi tjuvbörjade dock med Ahlgrens bilar och det var nog tusan godare ;-) När de kom in igen efter kanske 1-1,5 timmar så vägdes och mättes Lia och under tiden så kände jag att jag inte kunde lyfta benet. Jag kunde röra det i sidled, men inte uppåt och det var fortfarande helt avdomnat. Sa detta och hon såg lite orolig ut eftersom nu var ju inte bedövningsmedlet aktiv längre. Men vi hoppades det skulle släppa. När det var dags för en dusch så fick jag hjälp dit och de hämtade en pall eftersom jag inte kunde stödja på benet. Ingen av oss fattade nog inte exakt hur kraftlös jag var i benet  Men när jag bara sjönk ihop efter ett steg in på toan så blev jag lite rädd. Rädd att det skulle sitta i för alltid osv, så drog en liten lip medans jag duschade. Men tids nog så släppte det, om än att jag känner mig lite ostadig ibland. Från att åka rullstol och ha hjälp med allt till att sakta gå själv med hjälp av olika hjälpmedel tog det väl ett dygn.

(Varken jag, eller barnmorskorna, vet varför det blev som det blev med mitt ben. De sa att det förmodligen blev lite väl bedövat. Men jag får för mig att det hände något när det knäppte till i ljumsken. Om det var knäppet eller att jag kanske ryckte till som gjorde det vet jag inte men det tror jag i alla fall. Men ingen idé att spekulera nu, för nu är det ju över.)

 

 

Det berömda fikat ;-)

 

 

Exakt ett dygn efter från första bilden.

 

Så gick det alltså till...

Kläder och en gossig nalle från Lia's moster och familj.

 

 

Hyllorna jag skrev om... som förhoppningvis åker bort mycket snart!

 

 

 

Kände att jag behövde pigga upp mig lite idag, så jag slängde på mig en gammal julklänning så jag fick se lite färg. Kände mig lite fin.

Isa tror hon anländer nyårsnatten tillsammans med alla fyrverkeri.  Alltså 2014-01-01
Mormor Inga-Lill tror den 3 jan. 2014
Sofie tror 5/1
Fidde tror 2014-01-06 kl. 03:53

Eva-Britt tror 2014-01-07 kl. 04:30
Josefine tror den 7/1 klockan 11:53
Emilie tror 8/1 

Joanna tror 9/1 kl 04.39 alt 18/1 07:12 

Evelina tror 9/1 -2014 kl. 05.00
Anna-Maria tror 2014-01-09 kl 13.27
Mamma tror 2014-01-10
Ida tror 2014-01-10. Troligtvis på natten eller tidig morgon.
Sarah tror 2014-01-11
Per tror den 2014-01-12 kl. 05.25
Papps tror 2014-01-14 

Svärmor Mia tror 17 Januari

Isa tror hon anländer nyårsnatten tillsammans med alla fyrverkeri.  Alltså 2014-01-01

Mormor Inga-Lill tror den 3 jan. 2014

Sofie tror 5/1

Fidde tror 2014-01-06 kl. 03:53

Eva-Britt tror 2014-01-07 kl. 04:30

Josefine tror den 7/1 klockan 11:53

Emilie tror 8/1

 

Joanna tror 9/1 kl 04.39 alt 18/1 07:12

 

Evelina tror 9/1 -2014 kl. 05.00

Anna-Maria tror 2014-01-09 kl 13.27

Mamma tror 2014-01-10

Ida Ahlnér tror 2014-01-10. Troligtvis på natten eller tidig morgon.

Sarah tror 2014-01-11

Per tror den 2014-01-12 kl. 05.25

Papps tror 2014-01-14

 

Svärmor Mia tror 17 Januari