Jupp.

 

Jag har fasat för denna helg och morgondagen bra länge. Fortfarande inte över, men snart. Ser inte det minsta fram emot att fylla 25, fy tusan. Försöker så mycket jag bara kan att glömma, men blir ständigt påmind.

Igår bjöd Fidde mig på bio (jag fick välja film helt själv, woho) och på middag. Jag valde "The Impossible", en sann berättelse om en familj som var i Thailand under tsunamin 2004. Väldigt bra, och sevärd. Men visst man vet vad som kommer hända men det gör inget för sånna filmer behövs också. Jag försökte hela tiden att liksom ta in allt som hände men det är så svårt, det är för stort att ta in. Jag minns när vi kom till Phi Phi 2006, hur tom man blev av att se hur det förändrats sedan innan tsunamin och höra när folk berättade att de hängde folk i palmkronorna som var hur många meter som helst upp, det går inte att förstå. Fy tusan vad rädd man själv hade varit.