Hela veckan har jag fajtas med en jädra värsting förkylning. I tisdags slutade jag jobbet vid middag och gick och la mig i sängen och blev kvar där resten av dagen i hopp om att jag skulle sova bort förkylningen. Meen icke. Onsdag kändes ändå lite bättre så jag tog det rätt lugnt men jag jobbade i alla fall. I torsdags började hostan och halsen. Efter det har det vara eskalerat. Jag har fått den goa hesheten och hostan som syster hade förra helgen. Jag kraxar som bara den. Det är jobbigt att försöka vara tyst när jag har så himla mycket att säga haha. Jag hade bestämt sedan tidigare att jag inte skulle jobba igår, fredag, utan jag hade tänkt att jag skulle åka till stan och handla skolprylar. Hihi. Sånt är ju kul. Så det blev en del handlat och lite annat som inte var skolrelaterat. Det hanns med en fika med Sarah också, jättetrevligt trots att jag lät som om jag var i målbrottet. Efter fikan åkte jag till syster och sällskapade henne och lillkillen. Det blev På spåret och Skavlan innan jag åkte hemåt. När jag var hemma så var verkligen halsen och rösten katastrof, jag hade pratat för mycket! Så det fick bli lite honungsvatten.


Idag gick jag upp vid elva och var fast besluten att baka semlor. Men jag behövde gå och handla och då sköljde latheten över mig så jag gick och la mig igen och läste. Sen somnade jag om och vaknade seeeeent. Men gu så gott det är att sova. Så skönt att slippa hosta, man blir ju så sjukt trött av att göra det. Sen blev jag lite piggare och vi båda orkade gå och handla.


Fidde sa till mig att jag skulle vara tyst i affären så jag inte skrämmer barnen. Det skrattade vi åt när vi gick dit.


Så när vi kommer en bit in i affären så ser vi en söt lite kille som springer runt med en sån där mini-vagn med massa varor i och gapar efter "Pappa, pappa, pappa". Så rätt som det är så trillar alla äpplena ut som han hade i sin vagn. De rullade runt på golvet i affären. Pappan som redan var långt bort, märkte inte hur hans lilla son kämpade med att få upp alla äpplen som trillat ut. Jag och Fidde står en bit bort och ser på och fnissar gott. Han är ju så söt där han står och kämpar med att få upp alla äpplena samtidigt och under tiden pratar han med sin pappa som inte hör honom.

Så jag tänker att jag går fram och frågar om han vill ha hjälp... men såå hör jag Fiddes kommentar om att jag skulle skrämma barnen i huvudet samtidigt som en liten flashback spelades upp.

- Flashbacken bestod av mig och en litet barn för kanske 5-6 år sedan. Barnet stod och skrek och grät (jag minns inte riktigt var, kanske A6 eller något liknande. Jag har försträngt det.) Jag kände med den lilla ungen för jag som liten brukade springa ifrån mamma... Så jag gick fram och frågade något i stil med "Hur är det med dig?" eller "Letar du efter din mamma?". Jag tänkte ju att han skulle bli glad att någon frågade eftersom det var många vuxna som bara stod och tittade på honom, utan att göra något. Men icke! Ungen börjar gallskrika, verkligen vråla!!! Så nu riktas istället de vuxnas blickar mot mig och de alla måste tänka, vad gör hon med barnet??
Så jag flyr fältet, flyr från gallskriket och tårarna som sprutar. -

Allt detta spelas upp under tiden vi närmar oss barnet i affären och jag väljer att istället bara le lite snällt åt honom och gå förbi, medans Fidde frågar om han kan hjälpa lillkillen. Det var fint av honom. Lillkillen blev jätteglad och hans pappa hade nu börjat leta efter honom och Fidde vinkade dit honom. Lillkillen babblade på som bara den och medans vi gick vidare så hörde man honom "Pappa, jag tappade ut alla äpplena på golvet och han, han -lillkillen pekar på Fidde- han hjälpte mig! Han hjälpte mig!" Samma sak när han hittar sin mamma i butiken. Så sött.

Nu ska jag dricka en tredje kopp honungsvatten och hålla tummarna för att jag är återställd så jag kan prata lite i alla fall på måndag.

Hur ser eran helg ut?