Jag har spenderat en hel del tid i väntrum under den senaste tiden. Det jag tänker på idag när jag sitter där, är att det finns alltid olika typer av människor i ett väntrum, såklart. Men alltså jag menar det finns nästan alltid något lugnt barn som sitter och dinglar med benen mellan stolens ben samtidigt som barnet stirrar runt, oftast på de som är 60-80årsldern eller på de i min egen ålder.

Det finns alltid någon som pratar alldeles för högt och stör alla som försöker läsa de söndriga tidningarna. Ja, så finns det alltså sådana som läser, eller försöker att läsa, tidningarna.

Sen finns det de som beter sig väldigt märkligt, som om de aldrig någonsin varit på sjukhus eller på någon annan offentlig plats överhuvudtaget. Ett exempel är t.ex. när den märkliga personen ställer sig precis bakom den som står i receptionen och meddelar sin ankomst. Denna underliga person står där, kanske med en eller två fötters avstånd från patienten i luckan och ser stressad ut och pustar och stönar för att skynda på förloppet som pågår framför. Jag ser detta och tänker Vilken dumfan, denna kommer få höra "Har du tagit nummerlapp?" och personen i fråga (som är för självupptagen för att se att alla håller i en nummerlapp och sitter stilla och fint och väntar på sin tur), kommer att svara "Nej, finns det sådana" eller klassikern "Men jag ska bara...". Meningen "Men jag ska bara..." slutar oftast med något i stil med att "jag ska bara visa upp min patientbricka och säga att jag är här", alltså precis som i princip alla andra som sitter och väntar.

Det finns personer som är som jag, sitter och kollar försiktigt runt lite ibland medan jag läser i en bok eller en av de söndriga tidningarna. Vi försöker liksom smälta in lite i tapetet så att säga, inte ta för stor plats. Sen finns det de som är gamla och hör dåligt. De behöver oftast ha någon med sig som kan prata högt jämte och så att den personen med hörselnedsättningen kan begripa vad som händer och sker.

Det finns dom som pratar lite för sig själv i ett hörn. Det finns dom som för ett samtal sinsemellan, men aningens för högt så att andra inte kan stänga ute samtalet, utan måste därför istället sitta och tjuvlyssna. Jag tycker det är ofta det sker. När det gör det så är det ofta något i en del av samtalen som man själv vill tillägga något. Men det går ju inte för då erkänner man ju att man tjuvlyssnat och det är ju inte fint. Det värsta är ändå när det i samtalet kommer upp en fråga mellan de båda parterna som ingen vet svaret på, och jag själv kan svaret på frågan. Oj oj det gör ont när jag inte bara kan inflika svaret och glänsa lite.

SEN finns det motsatsen till det lugna barnet, ungj*veln! (Ja, jag är inte mor själv så jag kan kalla barn för ungar). Dessa barn gör att jag får panik, jag blir stressad och sjuk irriterad på föräldrarna som låter barnen springa runt och slå och dunka och vända upp&ned på hela väntrummet på en si så där 15 minuter. Samtidigt som barnet lever rövare så försöker föräldern läsa och vara en av oss, typen som läser, och smälta in. Därmed stänger föräldern av öronen och hör inte längre sitt barn och ser det inte heller för den delen.

Idag inträffade en sån här händelse, där ungen lekte rövare. I detta väntrum som jag sitter i har ett stort akvarium (1m långt) med massa färgglada fiskar. Ungen springer till baljan med vatten och börjar lite försiktigt att titta och "wow":a alla fiskar. Men efter mindre än 5minuter blir ungen katig och cool och förvandlas till Darla i Finding Nemo. Han börjar slå på akvariumet, med knytnävar och handflator. Till en början var det lite överallt på glaset, men snabbt byter han taktik och slår precis framför (alltså från sidan) där en fisk simmar. Detta gör ju att fisken blir rädd och flyr åt ett annat håll. Detta håller han på med i säkert 20 minuter. Slår, bankar och puttar på glaset så att hela akvariumet nästintill vobblar fram och tillbaka på sin plats på golvet. Allt detta sker utan att mamman som sitter ca en meter bort gör ett dyft. Jag däremot är sjukt irriterad, inte enbart för att han stör mitt läsade utan för att jag tycker synd om de stackars fiskarna. Jag har därför min evil-blick ständigt i hans nacke för att vara beredd att gå lös med den när denna unge vänder sig om. Det gör han till slut, och jag blänger ner honom så vida pass att han springer från akvariumet till sin mamma och är kvar där tills jag går.


Jag tänkte att en liten filmsnutt av Darla kunde passa så här efter ett långt inlägg. Det klippet där hon slår med fingret mot glaset på akvariumet rullade i mitt huvud under tiden ungen, skrämde slaget på de stackars små liven.