Jag vet att jag kanske skriver för mycket om mig själv i detta inlägg, men jag bara kände att jag var tvungen att skriva ner det.


När jag vaknade idag kände jag att allt inte stod rätt till. Men jag tänkte inte mer på det utan gick upp och gjorde som jag brukar. Men så fort jag satte mig ner vid mina matteböcker så började jag känna igen symtomen, jag höll på att få en panikattack. Jag började att må illa, jag börjar känna av skakningar, det kändes som om jag inte får luft, jag hyperventilerar, hjärtat dunkar hårt och tårarna bara sprutar ut ögonen. Mitt i attacken får jag ännu mer panik över tanken att jag inte vet vart jag ska ta vägen, och att jag är ensam och att jag inte har någon som kan lugna ner mig.

Jag får iväg ett sms till Fidde, inte för att jag vet vad han skulle kunna göra, men just då kändes det bäst om någon visste. Det kändes i alla fall bättre när han ringde, så jag fick höra hans röst, han sa åt mig att göra något annat.
Det har jag gjort nu och det har blivit lite bättre, jag har lugnat ner mig. Men jag känner att det ligger och gror, så fort jag sneglar på högen med skolböcker, min kalender eller alla räkningar så börjar jag hyperventilera och tårarna bara rinner.

Jag känner mig super duper stressad av allt skolarbete och alla måsten och det blir inte bättre av att jag får panikattacker så fort jag försöker ta itu med skolarbetena som tynger mig. Det blir till en ond cirkel.

Det känns inte bra att gå här hemma och inte göra någonting, men samtidigt orkar jag inte heller göra någonting och jag är helt matt och har ont i hela kroppen efter min tidigare attack.

Jag ska försöka sysselsätta mig med annat nu, kanske baka eller något.