Jag måste ta en paus i pluggandet. Jag sitter och skriver på mitt arbete om Kambodja och nu börjar det bli jobbigt. Jag skriver om Tuol Sleng, fängelset där fångarna=vanliga människor misshandades, torterades och svältes innan de avrättades vid Choeung Ek (killing fields) och det är så jäkla sorgligt. Jag får en sån klump i magen och det hugger i hjärtat.
När jag var hos Emelie igår fick låna några av hennes bilder, eftersom jag själv tydligen inte tog några bilder av värde.
Jag sitter och tittar på några av hennes bilder och speciellt på två bilder, båda har motivet ett träd, det låter kanske odramatiskt. Men de var ett verktyg i det grymma som skedde ute vid avrättningsplatsen. Ett träd användes för att hänga upp högtalare vars funktion var att undvika att andra hörde stön eller jämmer från de som blev mördade. Eller det andra trädet som...(oh det gör så ont i magen)...användes till att slå ihjäl spädbarn mot.

Jag vet inte hur man ska kunna gå vidare att skriva i arbetet och skriva fakta och verka "oberörd".


Nämnde jag att de som mördade vid killing fields kunde vissa gånger vara pojkar i 13-15 årsåldern?!

Vad lever vi i för värld egentligen, detta var under åren 1975-1979!!!