När jag precis hämtat mig från en jobbig dag med lite gråt och en stor klump i magen så kommer nästa dag. 9 september är ingen vanlig dag, det är även den en helvetisk dödsdag.

7 år har gått sedan den hemska dagen som jag aldrig i mitt liv vill uppleva igen. Dagen började som torsdagarna gjorde under första året på gymnasiet, varann vecka hade man sovmorgon och kunde åka med ett senare tåg och varannan var det upp i ottan och hinna med det tidiga tåget. Denna torsdag var den då vissa hade sovmorgon. Jag, Clara och Sarah satte oss på det senare tåget och hinner inte ens till Vaggeryd innan Claras mobil ringer och hon svarar skrattandes för vi pratade om något roligt. Clara blir snabbt tyst. När hon lagt på säger hon att det var Ida som ringt och Clara återberätter det Ida precis sagt. Axel är död. Vi blev alla helt chockade och förstod inte alls allvaret i det hela och vi tänkte att det är klart vi ska till skolan. När vi kom till skolan började det gå upp för oss att den glada och sociala killen som vi känt i flera år och som vi träffat nästan varje dag under fyra år inte längre finns i livet. Efter det är allt som ett töcken, jag minns allt fast kan inte få ner det i ord och återberätta det. Vet att vi for fram och tillbaka hela dagen, till nya skolan - till gamla skolan - till kyrkan - till ishallen - till någon lägenhet - hem. Olika historier om vad som hänt kom i omgångar. Ja, kort sagt var det en dag man inte vill uppleva igen. Sitter och tittar på lite kort från högstadietiden och det är så sorgligt. Saknar glada, roliga och entusiastiska Axel.

Så idag går alla mina tankar till Axel och hans familj.

Bilden är från skolavslutningen i 9an och tagen av Axels mamma. De var snälla och gav mig en kopia.

 

På söndag är det 10 år sedan terrorattacken i USA och 8 år sedan Anna Lindh dog. Sen hoppas jag att det kan vara lite lugnt på den fronten ett tag. Jag klarar inte av så mycket ledsamheter och sorg på en och samma gång. Jag är som en svamp och tar åt mig och blir berörd för allt elände.