Som sagt så bakade jag macaroones igår, samtidigt som jag flängde runt i lägenheten och städade, pysslade och sprang och handlade. Var även på kyrkogården en sväng eftersom det igår var ett år sedan min morfar gick bort. Så jag och Fidde var där och la en fin vit ros.

Senare på kvällen så kom Emelie och vi snacksade lite och drack öl & vin innan mina snälla föräldrar körde oss till Värnamo. För det var dags för upptäcksfärd i Värnamos uteliv. Jag hade som jag skrev med mig Emelie och Fidde. Jag är ingen van festprinsessa eller utelivsdrottning så anledningen till att jag vågat mig ut denna gång var en viss tjej, vid namn: Jasmine Kara. För att bevisa hur ovan jag är på att vara ute på klubbar, så gjorde jag ett Rookie-misstake och tog stämpeln på ovansidan av handen, så både Emelie och Fidde skrattade åt mig. Så nu får jag gå runt ett tag med "Porto betalt" på handen. Tillbaka till Jasmine Kara! Hon var grym! Sånt härligt gung, man kan inte stå still när man lyssnar. Sen att samtidigt se vilken glädje alla i bandet hade, man kan inte annat än att bli glad. Vilket var ett bra slut på en annars ganska ledsen och stressig dag. Innan Jasmine Kara gick upp på scen så sjöng några ur hennes kompband tre låtar, tänk er ocensurerade gangsta-rap texter men med bluesmelodi. Det var speciellt, men bra. De var ju så söta alla som spelade med henne också.


Under kvällen så pratade jag och Emelie om fredagens På spåret och att vi båda satt och skrek svaren till tvn. Det var faktiskt mycket jag kunde i fredags (bl.a. kalv, physalis och Stieg Larsson frågorna). Det är ju så tråkigt att sitta själv och inte kunna glänsa för någon, så jag satt och skrek till Fidde, som satt vid datorn, för att liksom visa att jag kan. Nu satt jag och läste på Calle Schulman's blogg och han hade också tittat. Som han skrev så är det som om Kristan Luuk inte godkänner svaret om man inte säger det högt, man kan ju inte bara tänka svaret. Det går ju bara inte.

Jag var så stolt för jag skrek flera gånger om "Ho chi minh", "Ho chi minh", "Ho chi minh" på 10 poäng. Så säker och så nöjd var jag att jag tog min första 10 poängare. Det var det där med "stad med 3 miljoner motorcyklar" och "metropolen är faktiskt min" jag tog det på. När Kristian sa det om motorcyklarna så bara fick jag en sån flashback från när vi var där och satt i en minibuss till Cu Chi-tunnlarna. Jag mindes att vår guide pratade om hur många motorcyklar det fanns.
Ledtrådarna efter bara stärkte mitt svar mer såklart, det där med att staden varit huvudstad och att ledaren finns alltid bevarad här. Så när Stefan Holm ryckte och sa "Hanoi" så blev det ett vrål här hemma, "Men är du dum eller??? Det är ju huvudstaden NU!!! Saigon, Miss Saigon. Det är Ho Chi Minh, Ho Chi MINH! Lyssna på mig, HO CHI MINH!" Sen när det var dags för frågor på staden så satt jag också och skrek "där har jag varit" när bilden på Ben Thanh market visades, "precis där, vid den disken postade jag mitt paket" när bilden på postkontoret visades och andra övriga svar typ "Cu Chi tunnlarna", vilket inte var en fråga men jag ville ändå visa att jag kunde. Härlig revansch från förra fredagen avsnitt då jag inte kunde något, förutom "WoW - World of Warcraft", vilket typ är pinsamt att kunna.

Nu ska det exprimenteras med macaroones igen. Önska mig lycka till.