...but not the hills, fields or the olive grove? 
_{-Något att tänka på, jag om någon borde göra det.}



Ligger i min säng med datorn i knät, har precis läst ut "Vid floden piedra satte jag mig ned och grät" för tredje gången. Den är så bra, gråter varje gång. Så mycket tänkvärt han skriver den dära Paulo Coelho. Älskade "Alkemisten" med. Vill bara läsa mer av honom, får bli i morgon, mamma har ju massa böcker av honom.
Åh, man får alltid en sån skön känsla när man läser sånna här böcker, liksom typ ett stilla lugn fast ändå så börjar man tänka och fundera en massa.

Över till något annat

Var ju i stan idag/igår med Farmor och Joanna. Okej, orkar knappast gå in på det får utslag bara av att tänka på det. I stället för att vara snäll och trevlig blir jag en ångest-panik-gråtfylld-bomb, ready to explode any minute!, och en otrevlig sådan också. Vet inte vad det är som får det att alltid bli så. En kombination av Farmor och Joanna skulle jag tro. När jag kom hem var jag tvungen att skrika lite, explodera på mamma och pappa, skönt.
Pratade med dem lite om mitt jobb, (woho, jag har ett jobb) och min resa...vill börja planera nu. Vill åka nu. VIll inte vara här och jobba, men jag måste ju tyvärr så jag kan åka ut på mina äventyr. Dock måste jag ju jobba en del om jag ska få ihop pengar som ska sponsra min drömresa. Vem hänger med? Folk kanske kommer i omgångar och hälsar på. Mamma och Pappa har sagt att de vill vara med om jag går upp och besöker Machu Piccho på min 20-årsdag, någon mer? Får se om det är en bra årstid att åka dit, får se om det passar in i mina resplaner, ja du får se. Det står högt upp på listan, det gör uverjuhförsej massa grejer. Men men.

Usch jag borde sova, tandläkaren väntar imorgon klockan 8.40, YEAH. Men det är bara och gå upp, ta på sig, borsta tänderna tar 10minuter, åka dit tar 10minuter och vara där i 10minuter sen åka hem tar 10 minuter, sen ska jag lägga mig i soffan och se på "Pretty Woman" hade jag tänkt...åh längtar.

God natt



Innan jag slöt ögonen började jag höra min mors röst. Hon berättade en historia hon hade brukat berätta för mig när jag var barn, utan att ana att den handlade om mig.


"En pojke och flicka blir varsinnigt förälskade i varandra.
De beslöt att förlova sig. Och som fästfolk brukar man
alltid ge varandra presenter.
  Pojken var fattig - hans enda ägodel var ett fickur som
han ärvt av din farfar. När han tänkte på sin älskades
vackra hår bestämde han sig för att sälja fickuret för
att köpa ett grant hårspänne i silver.
  Flickan hade inte heller några pengar till förlovnings-
present. Så hon gick till den butik som ägdes av den
främste köpmannen i trakten och sålde sitt hår. För
pengarna köpte hon en gulkedja till sin älskades fick-
ur.
  När de träffades på förlovningsfesten skänkte hon
honom en gulkedja till ett fickur som hade blivit sålt,
och han gav henne ett spänne till ett hår som inte längre
fanns."

- ur "Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät" av Paulo Coelho